Olydig och jobbig matte.
Ernestoh och Rune tycker nog att deras matte är en riktig rackare....
Yngsta dottern var på scouterna och vi passade på att åka dit lite före hämtning så att vi kunde rasta hundarna innan Moa skulle hämtas.
Käre maken tog Ernestoh och jag tog Rune. Jag hade tagit med mig två bollar i fickan som jag lade ut en bit ifrån varandra. Rune älskar bollar, det är det absolut bästa som finns. Jag kan ge mig f-n på att om han fick välja mellan matte och en boll så skulle han välja bollen. Om än skillnaden på formen mellan en boll och mig är hårfin. ;)
Nåväl, bollarna låg på marken och jag påkallade Runes uppmärksamhet, pekade på en boll och bad honom hämta den. Schwosch sa det så hade han sprungit och hämtat rätt boll och kommit tillbaka med den. En tillfällighet? Nja, jag gjorde "övningen" ett flertal gånger och han "misslyckades" vid ett tillfälle då han tänkte vara smart och ta båda bollarna samtidigt.
När vi (läs matte) ledsnat på bollövningen promenerade vi vidare. Jag informerade käre maken om att jag skulle springa och gömma mig bakom några buskar och att han skulle fortsätta framåt med hundarna. Rune, som inte var kopplad, upptäckte att jag saknades och sprang fort som ögat och letade rätt på mig. Maken kopplade loss Ernestoh och han kom rusandes i full galopp och hittade mig och Rune direkt.
Vi gjorde om övningen ytterligare en gång, men då var båda hundarna kopplade medan jag skuttade in i snåren. Båda hundarna var jätteduktiga på att hitta mig.
Efter det höll Ernestoh koll på mig hela tiden. Rune är lite mer van vid att jag är en olydig matte som springer och gömmer mig, men det här var första gången Ernestoh fick uppleva detta hemska trauma. Hoppas att han inte drabbas av PTSD.
Man blir trött av att hålla reda på en olydig matte.
Yngsta dottern var på scouterna och vi passade på att åka dit lite före hämtning så att vi kunde rasta hundarna innan Moa skulle hämtas.
Käre maken tog Ernestoh och jag tog Rune. Jag hade tagit med mig två bollar i fickan som jag lade ut en bit ifrån varandra. Rune älskar bollar, det är det absolut bästa som finns. Jag kan ge mig f-n på att om han fick välja mellan matte och en boll så skulle han välja bollen. Om än skillnaden på formen mellan en boll och mig är hårfin. ;)
Nåväl, bollarna låg på marken och jag påkallade Runes uppmärksamhet, pekade på en boll och bad honom hämta den. Schwosch sa det så hade han sprungit och hämtat rätt boll och kommit tillbaka med den. En tillfällighet? Nja, jag gjorde "övningen" ett flertal gånger och han "misslyckades" vid ett tillfälle då han tänkte vara smart och ta båda bollarna samtidigt.
När vi (läs matte) ledsnat på bollövningen promenerade vi vidare. Jag informerade käre maken om att jag skulle springa och gömma mig bakom några buskar och att han skulle fortsätta framåt med hundarna. Rune, som inte var kopplad, upptäckte att jag saknades och sprang fort som ögat och letade rätt på mig. Maken kopplade loss Ernestoh och han kom rusandes i full galopp och hittade mig och Rune direkt.
Vi gjorde om övningen ytterligare en gång, men då var båda hundarna kopplade medan jag skuttade in i snåren. Båda hundarna var jätteduktiga på att hitta mig.
Efter det höll Ernestoh koll på mig hela tiden. Rune är lite mer van vid att jag är en olydig matte som springer och gömmer mig, men det här var första gången Ernestoh fick uppleva detta hemska trauma. Hoppas att han inte drabbas av PTSD.
Man blir trött av att hålla reda på en olydig matte.
Kommentarer
Postat av: Jenni
Härligt, å så nyttig övning. Då får låta husse gå efter med kopplad hund, det är jättebra träning (iaf för hussen hehe)
Postat av: Stina
Det får jag testa.... ;)
Trackback
